Har man rätt att känna sig så här ensammen???
Ingen som riktigt bryr sig om en
Gå omkring och må dåligt
Måste tacka mina arbetskmrater för att ni livar upp stämningen
Vet annars inte hur jag ska klara mig

Vet inte vart jag ska ta vägen snart
Tror inte det finns någon utväg

Efter tre år helvete med mobbing var man helt förstörd rent psykiskt, trodde den tiden var borta och jag hade fått tillbaka livsglädjen men vet i sjutton om den har det. De tre år på gymnasiet känns som en befrielse från mardrömmen. Man märker nu att alla ens vänner man hade en gång i tiden har tynat bort förutom dem man fick på gymnasiet.
Jag tror inte riktigt någon förstår hur jag mår. Vill bara gömma mig och glömma allt förflutet med det är inte så himla lätt. Finns fortfarnade stunder då jag påminns om min tre värsta år...
Tänk att i tre år höra hur ful, äcklig man är för att man inte har stingtrosor utan vanliga, hur fula kläder man har, hur dum man är som försöker plugga, att man har glasögon, att man ens finns. Tänk även att varje dag vakna till känslan och undra hur kommer denna dag att se ut?? Kommer någon slå mig som vanligt, sparka mig, knuffa?? Sånt hände varje dag nästan. tre år med psykiska påhopp och fysiska... Önskar att personerna i min närhet förstår hur jag kände mig då och varför jag är som jag är idag.

Vill få bort allt ur huvudet om den hemska tiden, vill bara försvinna till någon plats där ingen känner igen mig, där ingen har en aning om vad som hänt mig, till en plats där jag blir uppskattad för den jag är och försöker att vara och en plats där man kan få göra misstag utan att någon bryr sig. Vill försvinna från detta nu med detsamma..