Jag vill kunna säga det till dig men jag kan inte, jag vet inte om jag vågar även fast jag måste, en dag måste jag säga det och då kommer lilla jag gå under jorden känns det som nu. Jag vill ju att du ska få veta så du förstår när man mår piss men rädslan är större än måstet, man försöker men det går inte. Oo så tänker man nu måste jag säga det annars går allt åt skogen men så drar man sig ut i sista sekund sen blir man förvirrad, ledsen och rädslan har sprungit ikapp en. Det bästa hade varit att ingen visste, att ingen förstog hur jag hade det, men jag inser själv att jag inte kunde stänga det inne, att någon en vacker dag skulle få veta det. Jag tror att folk förstår men rädslan för vad de ska tycka om mig är så stor. Jag vet att inget är mitt fel av det som har hänt men ändå känns det som de. Jag vill att folk ska förstå mig och då kanske det förstår mig att jag har dragit mig tillbaka och slutit in mig i mig själv. Det som känns jobbigast nu är att inte kunna anförtro sig till den man älskar, det känns skrämmande. En dag kommer måstet och då finns det ingen utväg men den dagen känns väldigt långt bort just nu. Det är skönt att man har vänner som stötar en i en sån här situation, som har förståelse.

Ibland finns det saker som man önskade inte hade hänt, att allt bara var en dröm som man kunde vakna upp ur. Men nu är det verkligt och inte kan man spola tillbaka.