110116

Jag har suttit i några dagar och funderat på allt som har med gammelmormor och göra och hur konstigt det kändes när jag fick reda på att hon skulle komma till jobbet.

Ibörjan kändes det jättekonstigt och jag funderade mycket på hur jag skulle bete mig, skulle jag våga gå in till henne, skulle jag svara på larm om hon larmade. Men bara efter några dagar insåg jag att det behövde jag inte alls tänka på. Allt kom så naturligt.

Att agera både personal och anhörig har inte varit lätt. När ska jag vara anhörig och när ska jag vara personal?

Tryggheten att lämna henne ensam när hon varit dålig har varit lätt. Att veta att det är ens arbetskamrater som tar hand om henne och att hon fick den bästa tänkbara vård hon kunde få.

När första beskedet kom om att hon hastigt blivit sämre kom som en chock även fast man visste att det var nära. Att se henne ligga där och ta farväl och tacka alla, det var jobbigt.

Men det ljusnade ett tag och hon piggnade till lite. Frågade mig hur jag och Henka hade de i fjällen. Ni som inte känner henne ska veta att hon aldrig vissat ett tecken på att vara förvirrad. Om det var någon som hade koll så var det hon. Men allt efter dagarna gick visste hon inte längre vem jag var, hon blandade ihop mig med andra i släkten.

Sista dagarna var värst. Först denna fruktansvärd ångest. Det gjorde så ont i hjärtat att se en av de personer man har sett upp till må så fruktansvärt dåligt. Att inte kunna göra något för att det skulle bli bra. Att se henne med ångest.
Att sitta där som anhörig och bara vänta och vänta.
Att se henne bara bli sämre och sämre.
Att hålla hennes kalla händer.

När jag sista kvällen skulle gå till jobbet visste jag att det var sista gången jag såg henne. Att ta farväl av någon som alltid funnits vid ens sida, en person man ser upp till och älskar, är inte lätt. Tårarna föll men det kändes ändå på något sätt bra. Att veta att hon lungt och stilla snart skulle somna. Att veta att ens arbetskamrater är där och gör sitt jobb. Det gjorde det lätt att gå därifrån.

När beskedet sedan kom var det ju väntat och det kändes bra att hon aldrig behövde vara själv att hon inte led, att hon bara fick somna in. Det var nästan lite tacksamhet att hon äntligen efter sina 98år ha levt ett bra liv och nästan aldrig varit sjuk, somna in. Att veta att hon äntligen fick komma upp till sin Gustav.

Jag kommer alltid minnas henne sittande vid sitt köksbord och prata. För det var hennes plats. Det var där hon berättade för oss om hur det var förr, det var där vi alltid satt och fikade. Jag kommer ihåg alla gång vi spelade kort med henne, hur roligt hon tyckte det var. Att hon alltid uppskattade att man kom dit eller när man ringde. Alla de gånger vi firade jul med henne. Och alla andra minnen.

Elisabeth Mary Yngvesson, jag kommer alltid minnas dig som älskade gammelmormor Lisa.

Vila i frid...

Och tack alla underbara arbetskamrater för det ni har gjort för henne och för oss. Ni ska ha en stor guldstjärna.



Kommentarer
Camilla

Gud så fint skrivet.

Tårarna rinner ner för mina kinder.

Jag brukar säga...minnet lever!

Och det gör den verkligen... för alltid.

Sv: Självklart ska kommunen vara rädd om vikarierna.

Och visst finns det bra elever. Jag har tyvärr bara den erfarenheten att de sista åren, har vi fått elever som verkligen INTE vill jobba med äldre.

Det syns för dom engagerar sig inte för fem öre.

Men det var givetvis fel av mig om du trodde att jag drog alla över en kam. DET gjorde jag definitivt INTE!

Vi som älskar att sköta de äldre, behövs.

Kram på dig!



2011-01-16 @ 21:14:03
URL: http://cammo69.blogspot.com


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0